Jag fick ett verktyg till av Maria att lägga i min verktygslåda för tystnadsträning. Det omvända lockandet. Jag har använt det lite grann tidigare men inte alls så konsekvent som hon föreslog.

Det omvända lockandet fyller här två funktioner:

1. Att han ska tystna omedelbart när handen kommer fram.

2. Att han inte ska börja pipa i situationer där jag vet att det är hög risk.

Det funkade omedelbart precis som ovan när vi tränade det i fredags. I det första alternativet får han inget godis för att han tystnar. Det skulle ju kunna bli en kedja – jag piper lite – tystnar och får belöning – och det vill vi ju inte ha. I det andra däremot, belönar jag ofta hans ansträngning att vara tyst och inte börja pipa.

För att praktisera det här fick vi göra en del förflyttningar, det är ju där som detta är absolut svårast:

 

Att stanna och svänga i det fria följet är ju något av det svåraste Totte vet. En dålig dag kommer det ljud där men det har ju blivit mycket bättre det senaste halvåret – förra sommaren kunde jag ju inte svänga överhuvudtaget… Jag kunde redan göra en del stopp utan att alls ta fram handen och tanken är ju att den där hjälpen ska arbetas bort när han vant sig vid att det går att vara tyst här. Jag tror på att redan från början variera hur mycket jag tar fram den i förebyggande syfte men definitivt ta fram den blixtsnabbt och alltid ett tag framöver då han börjar pipa.

Jag är så nöjd med mig själv – att jag kunde vara lugnare än någonsin och inte få panik och hela tiden tänka ”hjälp nu börjar han snart pipa”. Jag fick liksom större kontroll på situationen tack vare det här verktyget och då blev jag mycket lugnare.

Vi klarade ju också av att göra en minut lång kedja (ja, jag vet, det är kort :O) men för oss är det skitlångt!). Jag försökte också att strunta i om han gjorde fel, till exempel lade sig istället för att sätta sig på kommandot ”sitt”. Det är viktigare att han är tyst än att han gör rätt, när vi tränar kedjor.

Och jag är lite hjärtskärande nöjd med min tappra vovve, som kunde och ville vara med litegrann trots jobbigheterna dagen innan.

Maria var som vanligt fantastiskt bra som tränare. Dels allt hon kan förstås, men inte minst HUR hon säger saker och agerar mot oss elever. Saker och ting kan ju sägas på olika sätt och dessa olika sätt landar helt olika hos mottagaren. Om Tottes ljudande sa hon ”han är liksom pratsam hela han” och ”det är inget du har gjort utan han är sådan”. Och sedan sa hon:

”Du kan ju se det som en utmaning, men var mentalt förberedd på att det kommer bli en ganska tuff utmaning. Jag tror att du kan få honom relativt tyst med bra träning och genom att prova dig fram och experimentera men var beredd på att det är svårt.”

Det är så fantastiskt positivt uttryckt. En mer okänslig typ hade kunnat säga: ”Det är kört. Har du en hund som ljudar så mycket så kommer du aldrig bli av med det och den här hunden kommer aldrig bli riktigt bra”.

Jag kände mig nästan befriad när hon underströk hur svårt det är. Jag vet ju det, det om något vet jag ju. Men att någon SER och bekräftar att ”ja, det är skitsvårt” gör liksom att det blir lättare för mig. Plötsligt så känns det inte alls oöverstigligt! :o)

Maria tyckte inte att jag skulle förvänta mig att han kommer bli helt tyst och även det kändes lite skönt att tänka. För då innebär det att jag har en chans att lyckas i någon mån. Och vi var överens om att det är en himla bra erfarenhet i alla fall.  :O) Jag har ju redan lärt mig sjukt mycket tack vare denna pratglada lille vovve.