Eftersom Totte just nu mår bra och dessutom har hög energi så tränar vi lite igen. Lite. :0) Det är så lätt att dra på för mycket men jag håller det till korta pass eller inte varje dag och så vidare. Och nu har jag sedan tre dagar tillbaks fått order om att ge ett torrforder (läskigt!) som ska få honom att gå upp i vikt och det har varit en succé – hitintills. Magen (dvs avföringen) ser ännu bättre ut än innan och jag kan inte märka någon direkt ökning av kliandet (men det kan ju komma efter ett tag i och för sig) och han lägger redan på sig.

Och Totte är beredd att dö för det här fodret. Han är så svältfödd på variation i födan och uppenbarligen smakar det här himmelrike för han vägrar lämna mig på promenaderna. Jag får tjata för att han ska gå och kissa ;0).

Så nu när vi kan träna lite igen så har jag börjat tänka lite på det här med fotgåendet.

Häromdagen (innan jag hade fått det nya goda godiset dessutom!) gick jag nästan 200 meter jaktfot med Totte, med endast två belöningar; en efter 40 meter och en som avslutning. Allt väldigt lugnt och fint och inte ett ljud från den lille cockern. Grejen är att jag får i princip aldrig ljud i jaktfoten.

I lydnadsfoten har vi som längst kommit si så där 40 meter, sedan blir det ljud. Och oftast mycket tidigare dessutom. Lydnadsfot började vi träna när han var tre månader gammal (nu är han tre år). Jaktfot började vi träna förra hösten…

Jaktfoten kan vi gå i allt svårare situationer även om jag då bara går korta sträckor. Nästsvårast är när vi går i en sådan terräng där Totte måste hoppa över stock och sten eller höga grästuvor; då är det som att han glömmer lite vad vi gör och fortsätter framåt. Men det är verkligen bara en träningsfråga, så det kommer bli bra.

Svårast är när det är folk och hundar med oss. Specielllt om de går framför oss. Då kan det vara riktigt svårt, tycker Totte. Men även det är en träningsfråga och handlar mycket om att hitta ett lugn i de situationerna och försöka ta det i små, små steg.

Men varför är det då en sådan skillnad på utförandet i jaktfoten och lydnadsfoten? Jo; Totte har två HELT olika känslor i de två momenten. Jag skulle säga att han är lugn och samlad i jaktfoten och taggad och ”på” i lydnadsfoten. FÖR taggad och på? När man tittar på lydnadsfoten så tycker jag han ha en entusiastisk och energifylld utstrålning. Men uppenbarligen är han för taggad eftersom jag få ljud så fort och lätt.

Jag antar att det handlar om hur jag har lärt in momenten. Nästan allt vi gör på lydnadsplan är kopplat till hög belöningsförväntan hos Totte. Han har fått göra alldeles för mycket saker i ett lite för uppskruvat känslotillstånd. Det har varit svårt att hitta en balans mellan att vara ”på” som fasen och ”på” lite mer stillsamt. Det SER ofta mycket bättre ut när han är ”på” som fasen – han springer fortare, han tar i mer i stegen, han bromsar fortare osv. MEN det kommer då också mycket fortare ljud.

Jaktfoten har jag lärt in på promenaderna. Det började med att han kom in vid min sida och gick där några steg och då belönade jag det med att låta honom springa iväg och nosa. I början tog han ögonkontakt med mig men jag började belöna när han istället riktade blicken framåt. Så nu går han med nosen riktad framåt och ibland slänger han en blick upp på mig, precis som jag vill ha det. Jag satte på kommando direkt då vi började träna det här. Kommandot är ”här”. Efter ett tag började jag även belöna det med godis men fortfarande belönar jag mest med att han får springa i väg.

Min fundering är om jaktfotens lugn och tystnad kan smitta av sig till lydnadsfoten och hur jag ska få till det. Kanske hjälper det helt enkelt bara att jag går mycket jaktfot? Häromdagen provade jag att säga ”fot” (kommandot för lydnadsfot) när vi gick på en grusväg och vi gick en hyfsat lång bit innan jag löste ut honom, och han ljudade inte. Det blev i och för sig en lite fladdrig fot med en del blicksläpp men ändå.

Om jag börjar träna lydnadsfot mer i ”det fria” och inte på en plan så kanske jag kan ladda av momentet? Och sedan flytta in det igen? Vad tror ni?