Idag är en märklig dag.
Idag för ett år sedan dog min Dacke. Han är med mig varje dag, vi pratar om honom ofta ofta men det är nog fysiskt jag saknar honom mest. Hans totala brist på insikt om att han var en sådan stor hund. Han skulle gärna sitta i knäet, han trampade ofta på mig, helt obekymrat, klampade upp i mitt knä när jag satt på golvet och gav mig en blöt puss mitt på näsan. Eller körde huvudet i bröstet på mig för att bli kliad på halsen. Eller kom och låg sked en stund på morgonen.
Han kommer alltid vara nummer ett.
Min favoritbild av Dacke, tagen av Lina Sundberg. Bus, bus, bus; har apporterat musmattan efter att först ha stämplat den med full kraft. ;)
Och idag är också en dag av glädje. Idag har vi releaseparty för boken. Två känslor som krockar, men så är det ju ofta i livet. Jag tar Dacke i ena handen och boken i den andra så kommer det säkert bli en bra dag, om än lite märklig.
<3
Tack alla för medkänsla och tack Johanna, ja han var härlig och… rätt krävande :). Men det är väl dem som sätter sig lite extra hårt i hjärtat, de inte alldeles enkla…
Roligt att du efterfrågar träningen med Tassla, då måste jag ju ta mig i kragen och blogga snart. :)
Jag har läst om Dacke nu och tårarna rinner längs mina kinder. Han verkar ha varit en fantastisk hund och jag förstår att det gör ont.
Men jag kikade egentligen in här för att jag är nyfiken på hur det går med Tasslas träning. Hoppas du har tid med ett inlägg snart trots julstress :)
Finaste Dacke.
Kram på dig!
Åh…
Tårar…
Och kramar.
:’)