Sedan den roliga träningstävlingen i ösregn i måndags så har jag tänkte jättemycket på hur oerfaren jag faktiskt är när det gäller att tävla med hund. Jag känner mig som en rätt cool tränare, så till vida att jag vet var jag vill och hur jag vill göra och jag har rätt många bra svar på de utmaningar som dyker upp. Men när det gäller utmaningar i tävlingssituationer så är jag faktiskt rätt lost.
Bara som en sådan sak som att hur olika väder påverkar min hund i en tävlingssituation med allt vad det innebär av uthållighet med mera. Eller små smarta knep som kan vara bra att tänka på. Jag läste tex precis i Maria Brandels Från valp till stjärna att det kan vara smart att fundera på hur momenten ser ut från sidan eftersom det oftast är från sidan domaren ser momenten. Bara en sådan sak, det hade jag aldrig kommit på.
Domaren på tävlingsträningen sa ju några riktig bra saker som jag nu kan ta med mig och ändra på och som jag inte hade kommit på om det inte vore för den där tävlingssituationen som det ändå blev på träningstävlingen. Jag blev direkt lite klokare och erfarnare i tävlingssituationen. :)
Jag har hela tiden tänkt att jag ska flytta mig uppåt i klasserna så fort jag kan eftersom det riktigt roliga tycker jag börjar först i klass III. Men nu börjar jag fundera på om jag inte borde skaffa mig lite mer erfarenhet av att tävla på vägen dit ändå. Sedan tycker jag ju klass I är tråkig men klass II är väl lite roligare med rutan och lite fjärr i alla fall. Så några vändor där kanske är en bra idé?
Det är nog inte så dumt tänkt ändå faktiskt. Dessutom tycker jag ju att det ska blir så kul att få börja tävla och då är det ju skoj om man kan göra det rätt ofta. :)
Det var fyra år sedan jag startade (enda gången i apellen) med Dacke och dessförinnan var det nog tre år sedan jag startade nästsista gången med honom. Känns som en evighet sedan, men det var väldigt roligt, även om det var mer gambling med honom när han var ung, som när han stack från mig, hoppade över plastbanden som skiljde tävlingsplanerna åt för att apportera en vittringspinne som han sett läggas ut där innan… men som tur var fanns det ingen pinne där – dock en förvånad dobermann som tack o lov var snäll – och han vände tillbaks på min vissling, hoppade tillbaka och snodde apporten som låg i en låda vid domarens fötter och kom in med den… hahaha…
Härliga Dacke, man hade aldrig tråkigt med honom! ;) Tassla har lite av hans stil faktiskt, fast i mindre format. Och hon är inte riktigt lika fräck ändå…
PS: nu läste jag det där inlägget jag gjorde när Dacke debuterade i apellen då han var drygt åtta år och sedan alla fina kommentarer efteråt, och var tvungen att gråta en skvätt. Det var väldigt tokigt och väldigt fint!
