Dacke konfliktlösaren

I går var jag med något smått otroligt som gjorde mig både häpen och glad. Vi var ett gäng klickertränare som tränat i hop under dagen och som avslutning tog några av oss en promenad. Det var tre tikar och Dacke; valpiga och godmodiga Sunny, hovarwart och ej könsmogen än, tjusiga och lite ängsliga Kråka, groenendael 2,5 år och charmtrollet Sota, cockerspaniel. Kråka har ett trauma sedan hon var valp då hon var med om två mycket allvarliga överfall av två vuxna hanhundar som gjorde henne skräckslagen för andra hundar.

Matte AnnaKarin har tränat föredömligt och har nu en hund som gått från att vara så rädd vid kontakt med andra hundar att hon låg platt på marken och kissade på sig, till att nu kunna vistas bland andra med en viss vaksamhet och lite morrande då och då. När Kråka blev könsmogen ändrades uttrycket för hennes rädsla och hon började agera efter devisen ”anfall är bästa försvar”.

I går hade hundarna varit i närheten av varandra hela dagen och Kråka hade vågat nosa på Dacke flera gånger utan att morra. Dacke är och har alltid varit en hund med ett tydligt signalsystem och jag använder honom ibland med hundar som av den ena eller andra anledningen visar rädsla eller aggressivitet eftersom han nästan alltid dämpar och går undan. På promenaden i går hade vi till att börja med Dacke och Sunny lösa och de sprang före och lekte. När de lekt av sig det värsta släppte vi även Kråka.

Till att börja med sprang hon rakt in i leken och limmade lite på Sunny men Sunny sprang bara vidare och Kråkas resta hållning gick fort över till lek. Efter en stund släppte vi även Sota. Efter kanske sju minuters promenad så blev tjejernas lek lite väl häftig och Kråka och Sunny började helt enkelt slåss. Det var inget våldsamt slagsmål men de lät en del och slängde med käftarna och nafsade i varandras skinn. Vi höll oss ifrån dem och deras mattar började ropa på dem utan resultat.

Då kommer plötsligt Dacke travande och jag tänker ”men gud vad ska han göra nu då, vara med och slåss?” så jag ropar in honom vilket han fullständigt ignorerar. Istället går han tätt på tikarna och dämpar oupphörligen genom korta slick med tungan mot nosen innan han hittar en lucka i tumultet och kastar sig in mellan Kråka och Sunny. Bråket upphör i samma sekund! Tikarna går åt vars ett håll och alla hundarna fortsätter promenaden, lite lugnare men helt utan problem.

Jag har läst om hundar som gör så här men jag har aldrig förut sett det så tydligt. Det var helt otroligt. Vi var förstummade. (Och jag blev larvigt stolt över min hund som är så konfliktkompetent ;-)…) Den som är intresserade av att lära sig mer om hundars signaler och språk kan läsa ”Dämpande signaler” av den norska hundbeteendeforskaren Turid Rugaas. En liten enkel och tydlig bok om hundars språk.