Talanglägret februari 2014

Så har vi varit på vårt första läger med Talangtruppen!

Denna gång hölls lägret hölls utanför Ludvika, närmare bestämt i Smedjebacken, i den fantastiska hallen Björnidet – en stor fotbollsplan med konstgräs. Vi var fem grupper – över 20 ekipage – som utan problem samsades om ytan. Det var lite som att komma till hundträningshimlen att stiga in i den där hallen! :)

Vi bodde jättefint en mil ifrån hallen, på Räfsnäsgårdens vandrarhem, där vi delade rum två och två – ihoptussade så man bodde med någon som man inte kände.  En väldigt bra tanke – på så vis fick vi alla lära känna någon i gruppen lite mer.  Jag bodde med Sabina och border collien Rimma och våra hundar var lite av samma skrot och korn: De lekte glatt utomhus på promenaderna och vaktade sedan halvsurt sin bur i varsin hörna av rummet… Men båda hundarna var fenomenala på att slappa och sova fint hela natten – en färdighet som är nog så viktig för den som planerar att tävla på hög nivå. För hur ska man kunna prestera om man har sovit uselt? Det gäller nog både människa och hund det där.

Fredagskvällen inleddes med middag och sedan en presentation av våra tre lägerledare Anders Kjernholm, Lotta Linusson och Anders Sjöstrand.  De pratade en stund om hur idén kring Talangtruppen föddes och att grundtanken är att fånga talanger tidigt  – ekipage som möjligen kan bli aktuella för lydnadslandslaget i framtiden, för att trygga återväxten där. Allt som en del i satsningen kring att Sverige ska bli bäst i världen.

Dessutom gjorde vi såklart en presentationsrunda och sedan tog spetsgruppen över och ledde oss igenom diverse ”lära känna-övningar” som liksom satte tonen för lägret: Ljudnivån blev väldigt hög och stämningen med. :)

Indelade i grupper om fyra fick vi sedan vår första uppgift: Att planera inför morgondagens praktiska träning. Tre moment skulle vara i fokus inledningsvis: Fotgående, vittring och fjärr. I min grupp gick vi igenom vad varje ekipage ville ägna träningen åt och vad man ville ha hjälp med av träningskompisarna. Vi skrev ner allas önskningar så att vi skulle var förberedda.

Med planeringen i bakfickan sov vi sött och kom laddade till första träningspasset morgonen därefter. Vi fick en liten kort lektion i vad det innebär att coacha varandra och hur man gör det på bästa sätt (”ställ frågor” ”låt den som tränar styra” osv). Med liv och lust kastade vi oss sedan över uppgiften att vara coacher för varandra. Ekipaget som var i fokus fick verkligen uppmärksamhet från tre ambitiösa personer som gjorde sitt yttersta för att dela med sig av tips och tankar och ställa frågor. Vi fick nog alla nästan ducka emellanåt … ;) Men så småningom hittade vi en rätt bra form och kunde resonera om olika problemlösningar (väldigt intressant) och testa dem (väldigt kul). Det blev en hel del skratt under dagen – inte minst åt våra roliga hundar som snällt ställde upp på allt vi bad dem om.

För mig var det här att kliva ut ur min trygghetszoon. Det är inte bara bekvämt och superkul att låta tre helt främmande människor titta på ens träning och komma med synpunkter kring den. Men det var nyttigt och tankeväckande på flera sätt. Till exempel är det viktigt att komma ihåg att alltid lyssna på andras tips men alltid tänka två gånger på om de passar mig och mitt träningssätt. En annan bra grej var att mina gruppkompisar såg saker som mina ”vanliga” träningskompisar nog har vant sig lite hos mig och liksom inte ser längre. Väldigt bra! Så jag fick hjälp att finjustera mina dubbelkommandon (jag går lite snett och drar bak axeln lite). I slutet av dagen kändes det trist att behöva skiljas åt – då hade vi börjat lära känna varandra lite och det var kul att höra hur alla tänkte.  Men då var det dags att sätta sig med sin nya grupp för att planera nästa dag!

Fast innan dess gick jag och Trasslet en lång promenad med Mia och Jonna i de vackra omgivningarna vid Räfsnäsgården (den ligger vidunderligt vackert vid en sjö) och fick rensa huvudet lite, det var välbehövligt.  Därefter åt vi middag och sedan lyssnade vi på Jessica Svanljung som hade en föreläsning om hur hon tränar. (Jessica tränade spetstruppen under hela detta läger).

Det är så klart superbra att få lyssna på proffsen – hur de gör och tänker träning.  Jessica fick bland annat frågan om vad som skiljde svenskarna från finnarna och svarade att ”vi är bättre på helhet än vad ni svenskar är”.  Det räcker inte med fina detaljer om man inte kan få dem att hålla en hel tävling, har man en stabil helhet – även om detaljerna kanske inte är riktigt lika häftiga – så väger det tyngre.

Helhet hänger ihop med uthållighet och det var ett av temana för söndagens träning. Men först skulle vi tävla! En tävling innehållande hela tre moment: Fotgående, vittring och fjärr. (Så klart!)

På lördagskvällen fick vi tala om för våra nya gruppmedlemmar hur vi ville bli coachade inför, under och efter tävlingen. Det var grymt bra och jag tror vi alla kände oss rätt laddade när vi så småningom stöp i säng.

På söndagen var alla uppe med tuppen och invaderade hallen för uppvärmning innan tävling. Fantastiskt bra att lyckas framkalla lite nervositet – trots att det ju inte var ”på riktigt”. Jag startade som nummer 15 men innan dess försökte jag sköta mina uppgifter som till exempel var att filma gruppkompisarna, applådera och skrika HURRA när de var färdiga med ett moment. Det var SÅ peppigt att få applåder och rop från publiken – oavsett vad vi faktiskt gjorde inne på planen.

Efter tävlingen utvärderade vi och alla fick även lite återkoppling i mellan fyra ögon av Lotta Linusson. Det var väldigt bra med den återkopplingen. I helgrupp fick vi höra att vittringen var något som generellt behövde bli bättre hos nästan alla – och det var bara att hålla med. De flesta hundar gick över pinnarna både en, två eller tre gånger innan de – förvisso – (oftast) tog rätt pinne. Men många visade upp fina fjärrskiften och så uppmanades vi att ”gå lite mer normalt” – haha – i fotgåendet. Lite mer avslappnat, nästan som vi var ute och gick, inte så stramt och uppsträckt.

Vid det här laget var vi nog allihop lite möra och härliga men i det tillståndet kastade vi oss över nästa uppgift – uthållighetsträning och störningsträning. Puh! Uthållighet blev det verkligen i dubbel bemärkelse. Jag är verkligen impad över våra hundar som höll ihop så fint som de gjorde. Själv var jag rätt förvirrad vid det laget och agerade väldigt trovärdigt förvirrad tävlingsledare (fniss) åt mina gruppkompisar. Jag kan inte ens i vanliga fall dirigera någon igenom hela eliten utan att kika på fusklappen så det var ju inte lättare nu om man säger så. Men perfekt att göra det när man är omgiven av folk som kan hjälpa en.

Vi gjorde kedjor av olika slag. Jag körde igenom hela klass III. Någon annan körde igenom åtta moment i eliten. En tredje körde uthållighet i form av två eller tre moment som upprepades tre gånger (tre varv innan belöning). Det var intressant att se just den där sista kedjan som i detta fallet avslutades med ett helt nytt moment (alltså först tre moment tre gånger och sedan i sista kedjan så lades ett nytt till). DET var svårt sa vovven som kämpade urfint men var trött i skallen på slutet.

Jag kände mig ungefär som om jag blivit överkörd av en ångvält när jag begav mig hemåt. Fast en trevlig ångvält. ;)

Lägret kändes lite som att ”leka landslagsträning” och det menar jag i en positivt bemärkelse. För du behöver veta hur din hund klarar att resa, sova på hotell, umgås med andra, bidra till laget och prestera i nya miljöer – och du behöver veta hur du själv klarar samma saker! Det är troligtvis viktiga och inte alls obetydliga delar av att tävla på hög nivå.

Nu ser vi fram emot landskampen mot Norge i augusti – det ska bli SÅ kul! Och de svenska talangerna tänker förstås vinna den!

Fotona på alla hundar och människor är tagna av Camilla Jacobson och Jonna Eriksson.
Cecilia Mårtensson har tagit bilden på hallen. Tack för att jag fick låna era bilder!

Och ni har sett filmen va?