Balans

Har du varit med om att plötsligt upptäcka något och sedan så ser man liksom det överallt, hela tiden? Kan vara en trend, ett fenomen, en stil, en företeelse – vad som helst egentligen.

Den senaste månaderna har balans varit ett tema som jag ägnat en del uppmärksamhet. Och plötsligt ser jag balans – och obalans – överallt runt mig. Jag talar givetvis om balans i hundträningen, även om det är ett tema som dyker upp med jämna mellanrum i övriga livet också förstås … ;)

På clinicen i Kungsör var det ett stort tema hos några av världens bästa tränare som höll föredrag där. På Talangtruppens läger var det ett tema på flera sätt: Jessica Svanljung (vann bla NM förra året och kom två i VM året dessförinnan) betonade vikten av att ha BÅDE OCH för att nå långt. Både flashiga, fartiga moment men också lugna, samlade, balanserade. Och om hon var tvungen att välja så valde hon det där samlade lite före det fartiga för det var det som lönade sig (poängmässigt) i längden. På lägret såg jag också några urläckra border collies med ett otroligt häftigt tryck där förarna fick jobba en del med det där samlade.  (Men det kommer de lyckas jättebra med, om de vill, eftersom de är så duktiga förare :)).

Bland mina träningskompisar har detta också varit ett samtalsämne en längre tid. Vad vill vi helst ha och vad behöver vi stärka hos våra olika hundar?

Var jag än vänder mig just nu – på tävlingar, i bloggar, i samtal med andra så dyker den där balansen upp. Och jag går förstås hela tiden till mig själv och min träning: Hur har vi det med balansen?

Jag har jobbat på att dra upp Tassla i allt som liknar en tävlingssituation eftersom hon har en liten, liten tendens till osäkerhet och ju mer fart och studs hon har desto säkrare blir hon på allt och i alla situationer. Efter tävlingen för en och en halv vecka sedan gjorde vi en träningstävling i fredags och jag lekte som en tok i både transporter och mitt i eller efter moment. Och när jag tittar på den filmen så ser jag att ju häftigare lek desto bättre transporter.

Så då började jag tänka på vårt fotgående. Det är ju en ständig källa till … utmanande pannrynk hos mig. Kanske ska jag bara försöka dra upp det som 17 så Tassla blir taggad och stampar på med mycket energi och kraft? Jag var tvungen att testa. Tog med mig båda hundarna ut, tränade Totte först (Tassla går igång på konkurrens) och gjorde sedan några ingångar som jag belönade med dragkamp och därefter gick jag in i ett fotgående och WAOW vilken känsla. Fast att jag hade mina grövsta kängor på mig så trampade hon på med värsta trycket väldigt nära mig (attans att jag inte filmade!).  Jag gjorde dessutom så att jag hade godis i vänsterhanden rätt många av repetitionerna men jag var noga med att hon absolut inte tittade på min hand.

Nu har jag tränat tre korta pass vid tre olika tillfällen och jag har fått ETT HELT NYTT FOTGÅENDE. Eller. Om jag tänker tillbaks så vet jag att jag har fått fram det här förut just i situationer då hon är väldigt ”på tårna” till exempel direkt efter en promenad där hon fått springa och busa mycket. Men nu är jag mycket mer medveten och tänker försöka träna det så här. Det är KÄNSLAN jag vill åt!

Var kommer då balansen in? JO, jag kan ju inte fortsätta att dra upp henne i all oändlighet. Hon ljudar aldrig men jag vill ju inte heller att hon ska få prova på det om  man säger så … dessutom måste hon klara av alla stegförflyttningar och sakta marsch utan att vara för het och studsig.

I apporteringen däremot, där behöver jag dra ner henne en smula. Ju hetare hon är desto oftare kraschar hon in i apporten och tumlar runt med den för att sedan tugga på den lite på vägen in. Big NO NO. Efter tävlingen har jag plockat isär apporteringen och tränar nu distinkta, snabba gripanden utan tummel på kort håll men direkt ur kamplek. Och så gör jag lugnare, långa apporteringar där jag sätter Tassla, lägger apporten bakom henne, går i väg 30 meter, säger ”apport” varpå hon ju griper jättefint och lugnt (då brukar jag förstärka med att ropa ”bra”) men jag belönar först när hon kommit hela vägen in utan tugg.  Sedan kombinerar jag de här två och gör någon hel apportering inemellan men om hon griper slarvigt så är jag blixtsnabb med ett glatt ojoj och bryter och gör sedan om. När jag gör om gör jag det ALLTID så lätt att hon inte kan misslyckas och så får hon otroligt mycket belöning för det. (Jag övergår då till att hon får gripa nära mig direkt ur leken).

Och vad hon är smart den här hunden! (Har jag sagt detta förut eller? ;) ). Häromdagen gjorde vi apporteringar (särskilt metall över hinder) som var HELT otroliga. Det var nog hennes bästa någonsin. Hon var snabb fast framför allt jämn både in och ut, grep otroligt rent och höll utan tugg. NU ska jag bara hålla tungan rätt i mun, hålla mig på inslaget spår – tänka på BALANSEN – och sedan sätta in apporteringen i en kedja.

Vänta bara. Våra apporteringar kommer bli livsfarliga. ;)