Alltså. Idag var jag och tränade i en ÄNNU svårare miljö än den i Borlänge häromdagen: I Slottsskogen i Göteborg. För er som inte vet: Slotsskogen är en jättestor skogslik park mitt i Göteborg. Dit vallfärdar göteborgarna så fort solen tittar fram – som idag – och har picknick, tränar, super, spelar Kubb, fotboll eller annan boll, leker med sina barn eller hundar, solar, grillar, hånglar, matar fåglarna och så vidare i all oändlighet.
Det är dessutom fullt med fåglar, särskilt vid dammarna. Änder, kråkor, trutar, duvor och mängder av andra större eller mindre sorter. Som i princip är tama och verkar ha dödslängtan med tanke på hur nära de går hundarna …
Jag hade en dejt med Snille-kompisen Anette och hennes två fluffhundar. Vi började med fika på en uteservering (där man givetvis får ha med hunden) och sedan intog vi en gräsplätt – en yta som var kanske 40 x 40 meter. I ena änden var det en damm, i andra en picknick, i den tredje ett sådant där ambitiöst träningsgäng som hade stora bollar och hopprep i sin träning. Överallt spatserade och flög de där fåglarna. Och där, i mitten, var vi. Och där satte jag upp en ruta. Visst; Tassla fick se hur jag satte ut rutan och hon hade full koll. Jag smög ner en boll i bakänden av rutan, lekte lite med en supertaggad Lakritsråtta, gjorde ett perfekt konskick och sedan en perfekt ruta med GALET bra fart.
Därefter gjorde vi apporteringsdirigering (några meter från picknicken), fotgående (i fågelflocken) och så vidare. Hon hade en fantastisk attityd, till och med i fotgåendet. Full av självförtroende! Och hon gjorde momenten SÅ säkert. Z:at var perfekt, snabba skiften och ingen tvekan – alla rätt. Inkallningen var lite långsamt i ställandet (det vill säga farten var så ruggigt hög att hon liksom inte kunde stanna snabbt) och jag fick göra ett dk på läggandet men vad fasen gjorde det när vi hade DEN känslan? Och behöver jag säga att fjärren, på lååångt avstånd gick fin-fint, lite rörelser i något skifte och ett blev fel men INTE ETT SPÅR av osäkerhet.
HUR kan det vara SÅ OLIKA???
Ok, idag hade vi hängt ihop en lång stund (fikat på caféet) i miljön. Jag körde inga långa kedjor utan mycket belöningar i momenten eller precis i övergångarna. MEN jag tycker inte att hon blev låg förra träningspasset ju längre vi kom i programmet – hon är nästan tvärtom. Så nej, jag tror inte uthållighet är problemet.
Och om miljön är problemet, vad var det då med miljön häromdagen som var SVÅRARE än dagens maxade miljö???
Jag tror mer på att det är något jag gör. Idag var jag supertrygg och tillfreds, jag tränade i hop med Anette som jag känner väl och som känner oss med alla våra styrkor och svagheter. Jag hade sovit gott. :) (Ska inte underskattas! En natts dålig sömn räcker för att rucka på mig!) Jag var på hemmaplan, även om jag aldrig tränat med Tassla i Slottsskogen förut så bodde jag där intill när Totte var valp och han växte upp i miljön. Missförstå mig inte nu: Träningen häromdagen var trevlig och rolig och Sofia var en pärla men jag var mer trött och jag var mer lättstörd än idag och jag KUNDE ju inte veta helt säkert innan hur träningen skulle bli eftersom jag tränade med en person som jag inte träffat förut. Nu blev den ju jättetrevlig och jag kände mig glad, fast det är ju inte som att träna med någon som kan en utan och innan, förstås. Dessutom hade jag sovit dåligt, hade en infektion i kroppen och var lite sliten … (det tar lite på en ibland att intensivumgås med familjen ;)).
Kan det vara så? Att JAG är så himla lättstörd? Hmmm. Jag vet inte men det är verkligen inte omöjligt att det spelar stor roll i alla fall.
Till det kommer ju Tasslas dagsform. Vi hade varit i en för henne ovan miljö med mycket ”ligga i bilen” på dagarna, Totte hade stressat en del och ylat och levt runt, kan det ha påverkat henne? Idag har hon varit hemma och vilat ett dygn, i går låg hon och sov i bilen hela dagen då vi körde hem, hon var kanske supermotiverad?
Det här är inte bortförklaringar utan detta är ett uppriktigt intresse för att förstå vad det är som händer och varför! Så fort jag börjar förstå kan jag ju nämligen träna det! Om jag är ur form; vad kan jag göra för att ändå vara en bra tränare som gör Tassla trygg och glad? Vad behöver jag tänka lite särskilt på? Om jag vet att hon haft det lite tufft de senaste dagarna – vad behöver jag göra för att hjälpa henne att ändå känna sig full av självförtroende och glädje i träningen – alltså i förlängningen på tävling?
Vilka situationer och miljöer behöver jag utsätta mig själv för och ändå klara av att vara en bra tränare?
Häromdagen intervjuade Maria Jenny Wibäck på sin blogg, med anledning av att Jenny dömde lydnads- SM. Jenny är ju klok som en bok. Läs den intervjun! Hon slutar den med att ge ett tips; ut och träna i många olika miljöer (flera av SM-hundarna var störda av dofterna och blev nosiga – eftersom det gått så många hundar i gräset före dem). Jag har haft det på agendan i perioder, särskilt för några år sedan med Totte. Men nu är det dags att ta tag i den biten igen. Jag ska i sommar försöka träna ett par gånger i veckan på ställen där jag aldrig tränat förut. Och jag kommer träna lite mer med några personer som jag inte tränar med så ofta också. Jag har redan några sådana planerade dejter och det ska bli skoj.
MEN det där sistnämnda kommer jag ändå göra med viss måtta, för hur kul jag ändå har så blir jag ofta lite mer trött när jag tränar med folk som jag inte känner så väl. Det tar mycket mer energi av mig. Jag utvecklas mest och har roligast när jag är trygg med folk som jag känner och som vet hur jag till exempel vill ha återkoppling och hjälp och som jag också vet vill mig väl. Det är liksom två olika saker. Träning för att fördjupa detaljer och problematisera utmaningar gör jag helst ihop med folk som jag känner väl. Träning för att få nya infall och nya utmaningar i att folk till exempel kommenderar olika, rör sig på andra sätt och kanske ser på mig med andra ögon än mina bästa träningsvänner, gör jag ihop med folk som jag förvisso känner att jag gillar och att jag gillar deras träningsmetoder men som jag inte känner så väl.
Så; ut och prova vingarna i lite svårare situationer, sedan tillbaks till det mer trygga sammanhanget och fila på olika förbättringar, därefter ut igen. Så får det bli denna sommar. Då kanske jag kan komma på vad det är, det där som gör att vi kan vara som natt och dag vid två olika träningstillfällen, med några dagars mellanrum.
Det ska bli intressant.
