I fredags var vi på träningstävling på Göteborgs Hundarena. Det är bra med träningstävlingar, inte minst för att man i en tävlingslik situation kan göra lite som man vill, till exempel belöna massor.

MEN. OM man nu ska träningstävla så är det bra att ha en plan.

Jag har ju nyligen tävlat. På en tävling får jag alltid svar på vad som funkar och inte både när det gäller helhet, detaljer och attityd. Därefter är det ju bara att ge sig hem och träna på det. Dessutom så behövs ju inte alltid en tävling för att man ska veta hur man ligger till – ofta har vi nog en rätt bra koll på det genom vår träning. Det har i alla fall jag. Jag vet vad som inte är klart och jag vet vad som inte funkar just nu.

Om jag då tävlingstränar ganska snart efter tävlingen så behöver jag ju inte gå ut och testa sådant som jag ändå VET inte funkar eller sådant som riskerar bli en dålig erfarenhet (träna på att få göra ställandet i inkallningen långsamt är till exempel helt onödigt). Istället lägger jag givetvis upp träningstävlingen så att Tassla lyckas (leksak bakom, dubbelkommandon eller vad som nu krävs). Alternativt hoppar över eller förenklar på något annat vis.

MAN GÅR BARA INTE UT OCH KÖR ALLT SOM MAN ÄNDÅ VET INTE FUNKAR SOM OM DET PLÖTSLIGT NÄSTAN UTAN TRÄNING SKULLE GÖRA DET.

Men det gjorde jag.

Jag blir sällan bedrövad av träning nuförtiden. Om saker inte går som jag hade förväntat mig så tar jag det som information för vad vi behöver träna mer på eller förändra i vår träning. Men en sak som verkligen gör att jag vill slå mig själv i huvudet är när jag inte tänker längre än näsan räcker och blir en OANSVARIG tränare. Vilket jag är när jag inte planerar och tänker efter vad syftet med träningstävlingen är.

För vad i himmelens namn lärde vi oss av den här träningstävlingen? Vad fick vi ut av den? Inte mycket.

Jag kan komma på en ny bra information som jag tar med mig: Om rutan är placerade på diagonalen i rummet, alltså snett i ett hörn, så tycker hon den är jättesvår. (För det har vi inte gjort förut). Bra information!

Sedan är jag glad för att vittringen var säker som vanligt och så är jag JÄTTENÖJD med fjärren som jag för första gången gjorde i slutet av en lång kedja, i tävlingsmässig miljö, och den var i det närmaste perfekt. Hon trampade en gång med en tass, på stället, i övrigt så himla snyggt!

Resten var sådant som jag vet om och som jag inte behöver få veta igen:

Nej, inkallning med ställande funkar fortfarande inte.
Ja, hon tycker fortfarande att metallen är äcklig.
Nej, vårt fotgående är fortfarande inte tillräckligt stabilt för att jag ska tro att den fina attityden kommer stanna kvar av sig själv bara så där.
Ja, våra förflyttningar är fortfarande halvvingliga och ofokuserade.
Nej, hon kan givetvis inte göra sin nya platsliggning efter att ha tränat den endast hemma på gräsmattan i två veckor.
Ja, ingångarna blir dåliga när vi kedjar och hon är lite trött.
Ja, tugget på apporten kommer åter om jag inte tränar det jättemycket och ofta.

Förvånad? Inte det minsta.

Och nej, detta är inte hela världen och jag har inte förstört något för alltid eller så men det är så onödigt. Träningstävlingar är lite dyrbara, de växer inte på trän och jag vill använda dem fullt ut. Jag blir besviken på mig själv för att jag vet att jag kan mycket bättre.

Så här skulle jag ha gjort om jag hade planerat och fört min hund ansvarsfullt:

Ett kort och mycket lekfullt fritt följ där Tassla fick springa runt saker och hoppa osv, belöningar med boll och kamplek.

Ett z:a där jag påminde henne om stadga genom att trycka lite på henne, dra lite i halsbandet och ev göra OL.

En inkallning med leksak utlagd bakom som hon får ta vid ett bra ställande. Sedan ställa henne på platsen där hon stannat, kalla in därifrån för att lägga henne. Belöna även vid ligget, ej göra ingången.

En ruta där jag skickade henne rakt, som i klass III, eller ev riktade henne rakt från skick-konen och sedan backade en meter och skickade.

Apporteringsdirigeringen hade jag gjort som nu. Jag ställde henne vid konen, riktade med mitt nya sätt att rikta och sa ”ja” efter några sekunder, så hon började vända huvudet åt rätt håll.

En metallapport med hopp utan metall, kanske med en leksak istället, eller en träapport. Eller belönat så att jag springer åt andra hållet med kampleksaken när hon är på återhoppet.

En vittring där jag belönat rätt pinne så hon hade fått springa rakt in i leksaken hos mig i full fart.

Fjärren hade jag gjort precis som jag gjorde den, för den är färdig att testa i sin helhet.

 

Inte så svårt att tänka ut. Men, men jag hade en dålig dag efter en urjobbig vecka, egentligen borde jag inte ha åkt i väg överhuvudtaget, så det var upplagt för dåliga beslut och dålig träning. Blä.

Jag fick i alla fall umgås en stund med trevliga människor och som en tjej som jag tror testade att starta klass I för första gången ropade till sin kompis när hon gick av plan: ”Vi överlevde”. Helt underbar kommentar, vi skrattade så med henne, så har jag ju också känt en gång och det ger ju en lite perspektiv på saker. Vad gör väl en dålig träningstävling för något? Shit happens. :)

Lördagen tillbringades på marker utanför Alingsås där vi letade fasan. Tassla och tre spanielkompisar turades om att söka av områden med doft av fasan, vi fick några riktigt fina sök med massor vittring (då jobbar Tassla som bäst) solen strålade och livet kändes fin-fint igen. Ingen stöt denna gång men jag såg i alla fall en ståtlig fasanhane kila runt hörnet på en stig. Nästa gång hoppas vi på närkontakt så vi får träna uppflog, det roligaste med spanieljakten.